Tahereh Mafi avslutar sin hyllade trilogi med att ge hopp om framtiden. Terrorn kommer att få ett slut. Men inte förrän en våldsam strid har utkämpats. Trilogin, som inleddes med Rör mig inte!, är en rasande vacker och chockerande berättelse, med ett unikt språk. Den handlar om elektrisk kärlek, berusande ondska och omöjliga val. Men också om en desperat längtan efter tillhörighet och att finna hopp, förtroende och självrespekt. (beskrivningen lånad från goodreads, finns även på bokus, cdon och adlibris)
Som vanligt en fantastiskt bra bok av Mafi. Språket har från början varit något som verkligen utmärkt Rör mig inte-böckerna. Jag gillar verkligen hur språket som boken är skriven med förändras i och med att Juliette förändras. I första boken är det mycket siffror (skrivna med siffror om jag inte kommer ihåg helt fel!), mycket upprepningar, förbjudna tankar som är överstrukna och liknande. Men nu i sista boken är det nästan ingenting som är överstruket längre - för tankarna är ju inte förbjudna längre.
Det är en fantastiskt bra bok. Det är en spännande och bra story och en underhållande, enkel läsning som har ett djup även fast den är enkel. Det som Mafi gör väldigt bra är karaktärerna och just psykologin och tankarna kring dem och som de har. Vilket är svårt att förklara men det är samtal och utläggningar som leder boken framåt och det är intressant/roligt att läsa.
Dock har jag en liten liten synpunkt. Det händer ju typ ingenting! Det är i sig fantastiskt att Mafi lyckas att hålla läsare intresserade genom hela boken, för det händer typ ingenting. Redan ca 50 sidor in så har de en plan men planen sätts inte i verket förens på ca sida 250, när det bara är typ 100 sidor kvar. Där emellan händer det ju inte så mycket - egentligen. Men det funkar - man läser vidare och är väldigt nöjd när man gör det. Så det är kanske egentligen inget att kritisera.
Det var en lite för snabb avslutning på serien, helt plötsligt var det bara över och jag känner mig inte riktigt nöjd, men ändå en fantastiskt bra bok!
