This is the story of Paul, a sophomore at a high school like no other: The cheerleaders ride Harleys, the homecoming queen used to be a guy named Daryl (she now prefers Infinite Darlene and is also the star quarterback), and the gay-straight alliance was formed to help the straight kids learn how to dance.
When Paul meets Noah, he thinks he’s found the one his heart is made for. Until he blows it. The school bookie says the odds are 12-to-1 against him getting Noah back, but Paul’s not giving up without playing his love really loud. His best friend Joni might be drifting away, his other best friend Tony might be dealing with ultra-religious parents, and his ex-boyfriend Kyle might not be going away anytime soon, but sometimes everything needs to fall apart before it can really fit together right.
This is a happy-meaningful romantic comedy about finding love, losing love, and doing what it takes to get love back in a crazy-wonderful world.
Detta är del 1 av 2 av denna recensionen. Den andra kommer att handla om själva boken. Den här första delen kommer att handla om annat, som jag egentligen hade tänkt skriva i del 2 recensionen egentligen men detta borde inte påverka boken och recensionen så det blir två delat.
Okej. Det började så här. Min litteraturlärare rekommenderade den här boken. Jag blev taggad för att det är ett skitsnyggt omslag och jag har länge velat läsa någonting av David Levithan. Dessutom tar den upp ett ämne som är aningen kontroversiellt, för vissa. Sedan läste Anna på Boktycke Openly Straight och sedan började jag och Fia Filur diskutera det faktum att många böcker med homosexuella karaktärer handlar om hur svårt de har det och blir förtryckte och inte kan/vågar vara de de är.
Vi var båda ganska överens om att, ja, visserligen ska litteratur berätta de storys som är verkliga och den här situationen är en verklighet för många. Men det vi saknar är böcker där detta är en normal del av vardagen och det är inte är värsta stora grejen när karaktärer är homosexuella. Med litteratur har vi ju faktiskt möjligheten att skapa en verklighet där det inte är en stor grej.
Jag läste nyligen Richelle Meads nya bok, Gameboard of the Gods, har ett homosexuellt par och där i den världen är det ingen stor deal. Ingen reaktion. Som det ska vara.
Sedan därefter blev jag taggad att läsa den här boken med det fantastiska omslag och det har jag nu gjort. Mer om det om ett par dagar.
Min poäng är det att jag tycker självklart att de ska finnas böcker som hanterar svårigheterna som homosexuella har. Men litteraturen kan ju inte stanna där. Utan på något sätt tycker jag att den måste ta oss vidare förbi den punkten så vi kan läsa om homosexuella som vanliga människor. Det skulle vara häftigt om vi skulle ha en homosexuell huvudkaraktär i en bokserie typ som Harry potter eller The Mortal Instruments eller något liknande. Förhoppningsvis någon gång i framtiden.
