The 5th Wave

Four waves of increasingly deadly attacks have left most of Earth decimated. Cassie is on the run, desperately trying to save her younger brother. (beskrivning lånad från cdon)

Läs min recension på boken här! 

I och med att jag inte var jättehypad över boken, så hade jag inga direkta förväntningar på filmen heller. Dock måste jag säga att jag gillade filmen. Den var helt okej liksom. 

Jag tycker att den här berättelsen gjorde sig bättre som film än som bok. Jag tycker att de får till bakgrundsberättelsen väldigt bra och bygger handlingen bra i filmen med de olika vågorna och så. Sedan håller filmen en okej kvalitet hela vägen igenom. 

Förutom vid vissa scener. Ni vet när man samtidigt vill dö av pinsamhet och skratta åt löjligheten i "romance"-scenerna. Dem scenerna. Det finns ett par sådana som är ofantligt dåliga. Min fråga är det här: Tycker filmskaparna att de är bra scener? Oförståeligt. Eller är det bara jag och mina biokompanjoner som tycker det?! 

Utöver de scenerna så tycker jag att de levererar en helt okej film som är sevärd. Konceptet är jätteintressant så det finns många bra saker med filmen med utöver de där scenerna!

The 5th Wave - Rick Yancey (#1)

After the 1st wave, only darkness remains. After the 2nd, only the lucky escape. And after the 3rd, only the unlucky survive. After the 4th wave, only one rule applies: trust no one.

Now, it’s the dawn of the 5th wave, and on a lonely stretch of highway, Cassie runs from Them. The beings who only look human, who roam the countryside killing anyone they see. Who have scattered Earth’s last survivors. To stay alone is to stay alive, Cassie believes, until she meets Evan Walker.

Beguiling and mysterious, Evan Walker may be Cassie’s only hope for rescuing her brother—or even saving herself. But Cassie must choose: between trust and despair, between defiance and surrender, between life and death. To give up or to get up.
(beskrivning lånad från goodreads, finns även på bokus, cdon och adlibris)

Okej bok, hade hoppats på att den skulle vara bättre faktiskt. Tanken bakom boken är ju intressant. Även fast jag inte är så värst intresserad av aliens så tycker jag ändå det var intressant att följa den utvecklingen då man får läsa om de olika "vågorna", och det känns som en väldigt bra plan för att ta över jorden liksom.

Men jag tycker att boken är alldeles för seg. Jag stör mig något så enormt på att boken är uppdelad i olika delar; det hade varit rimligt om det var  5 delar eller något, men den här är typ 12 delar. Det är även typ 100 kapitel och det är flera kapitel med samma scen. Det går inte riktigt hem för mig - speciellt inte efter att man läst Mistborn och Outlander.

Jag har ännu inte bestämt mig för om jag ska läsa vidare i serien eller inte, någon som läst tvåan: The Infinite Sea, är den något att ha?

Lux #2: Onyx - Jennifer L. Armentrout

Being connected to Daemon Black sucks…

Thanks to his alien mojo, Daemon’s determined to prove what he feels for me is more than a product of our bizarro connection. So I’ve sworn him off, even though he’s running more hot than cold these days. But we’ve got bigger problems.

Something worse than the Arum has come to town…

The Department of Defense are here. If they ever find out what Daemon can do and that we're linked, I’m a goner. So is he. And there's this new boy in school who’s got a secret of his own. He knows what’s happened to me and he can help, but to do so, I have to lie to Daemon and stay away from him. Like that's possible. Against all common sense, I'm falling for Daemon. Hard.

But then everything changes…

I’ve seen someone who shouldn’t be alive. And I have to tell Daemon, even though I know he’s never going to stop searching until he gets the truth. What happened to his brother? Who betrayed him? And what does the DOD want from them—from me?

No one is who they seem. And not everyone will survive the lies…
(beskrivning lånad från goodreads, finns även på bokus, cdon och adlibris)

Onyx levererar inte direkt en överraskande händelse utveckling när det kommer till vem som skurken är. Allt är ju inte helt totalt obvious men vissa grejer är aningen för tydliga. Dock är det fortfarande en bra, spännande och rolig bok - Katy och Daemon liksom! Bäst. 

Jag gillar mytologier och teorier om aliens och liknande. Det är jättespännande. Hur påverkas aliens av miljön på jorden? Hur påverkas människor av aliens? Spännande tankar. Ett folk av ljus liksom! 

Ser fram emot nästa bok (som när det här inlägget skrivs är påbörjad!) och de andra fortsatta böckerna!! 

Lux #1: Obsidian - Jennifer L. Armentrout

Starting over sucks.

When we moved to West Virginia right before my senior year, I'd pretty much resigned myself to thick accents, dodgy internet access, and a whole lot of boring.... until I spotted my hot neighbor, with his looming height and eerie green eyes. Things were looking up.

And then he opened his mouth.

Daemon is infuriating. Arrogant. Stab-worthy. We do not get along. At all. But when a stranger attacks me and Daemon literally freezes time with a wave of his hand, well, something...unexpected happens. 

The hot alien living next door marks me.

You heard me. Alien. Turns out Daemon and his sister have a galaxy of enemies wanting to steal their abilities, and Daemon's touch has me lit up like the Vegas Strip. The only way I'm getting out of this alive is by sticking close to Daemon until my alien mojo fades. 

If I don't kill him first, that is.

(Beskrivning lånad från goodreads.com, finns även på bokus, cdon och adlibris)

Under årets semester tog jag äntligen tag i att läsa Obsidian. Yey! Jag vet att det är många i världen som redan läst böckerna och gillat dem - jag är väldigt sent ute med att börja läsa dessa böcker (Lux-serien) och jag kan inte fatta att jag väntat så länge med att läsa dem. Jag önskar att jag hade tid att läsa de andra böckerna i serien med; nu direkt i detta ögonblick men jag har inte tid! Taskigt. 

Som sagt, jag gillar den. Riktigt bra. Spännande, spännande/intressant koncept, rolig, underhållande och andra positiva adjektiv. Det är en lätt bok att läsa. Bra flyt i den men samtidigt tappar den inte innehållsmässigt i och med att den är ganska lätt vilket är bra. Precis så ska det vara. 

Ska ta tag i den andra delarna i serien så fort jag har tid. Exempelvis till jul! Men läsas det ska dem! 

John Carter

Efter John Carters plötsliga död ärver hans brorson största delen av Carters ägodelar och mest specifickt Johns dagbok. I den berättar John för sin brorson om sitt liv.... på mars.

Jag är glatt överraskad. Jag trodde att filmen möjligtvis skulle vara oändligt löjligt, på alla håll sätt och kanter. Den innehåller en del löjliga grejer, men det var inget jag tänke på när jag såg filmen. Utan jag tycker att det är en underhållande film och som framför allt är förvånansvärt rolig. Det är ett äventyr helt enkelt. Men seriöst; faktiskt helt okej.

Filmer påverkas ofta av andra redan producerade filmer. Man kan se likheter mellan olika filmer m.m. blandat med originaliteten med den egna filmen. Även i John Carter. Varelserna ser ut att vara från Star Wars/ Star Trek, ja ni vet - Aliens. Själva John Carter ,på mars, är världigt lik Tarzan(dock kanske inte så konstigt eftersom författaren bakom böckerna som filmen bygger på, Edgar Rice Burroughs, även har skapat Tarzan.).

En överraskande bra film. Rolig och äventyrlig. En ny värld att ta del av och grotta ner sig i, det finns också ett antal böcker om John Carter och Barsoom att läsa!

Ps. jag tycker vi kan börja kalla mars(planeten, inte månaden, eller föresten kanske båda två!) för Barsoom! Epic.