Janne, min vän - Peter Pohl

Den 31 augusti 1954 kl 18.32 ändrades allting. Då dök den rödhårige och fräknige Janne upp från det okända, och med sin häpnadsväckande cykel prejade han sig in bland grabbarna i gänget på Söders höjder. Janne blev Krilles vän, en högst ovanlig vän som ständigt lämnade nya frågetecken efter sig. Och Krilles liv blev två liv - ett i den traditionstyngda skolan, och ett med Janne. (beskrivning lånad från goodreads, finns även på bokus, cdon och adlibris) 

Blä. Det är min första reaktion till den här boken. Visst, den har många spännande aspekter som man kan ta upp men den är otroligt svårläst. Rent språkligt men också innehållet - jag fattar inte vissa grejer i den här boken och mycket känns bara helt random. Jag skumläste igenom den här för att jag skulle ens ta mig igenom den!

Tyvärr så visste jag vad som skulle hända eller vad som är så speciellt med den här boken innan jag började läsa så det är möjligt att boken tappade lite av dragningskraften gentemot mig. Har man läst böcker om barnböcker (typ Barnbokens byggklossar av Nikolajeva) så kan man allt om Janne, min vän utan att faktiskt ha läst boken. Skulle vara intressant att höra när folk fattar. När förstod du(om du nu har läst den)?!

Det är en spännande story att känna till men jag skulle vara mycket lyckligare just nu om jag faktiskt inte hade behövt att LÄSA storyn. Så mycket lyckligare.

Om någon vill veta vad den handlar om utan att läsa så kan ni kommentera och fråga!

I rymden finns inga känslor

18-årige Simon delar lägenhet med sin bror Sam. Simon som har Aspergers syndrom kräver ett fast schema där allt måste vara sig likt vecka efter vecka. Förändringar är något han bara kan hantera i små doser och när allt blir för jobbigt gömmer han sig i sin tvättunna, fylld med självlysandestjärnor – han gömmer sig i rymden för där finns inga känslor. När Sam blir dumpad av sin flickvän och går in i en mindre depression spricker hela tillvaron för Simon. Han ger sig själv i uppdrag att hitta en ny flickvän till Sam, men med sin sociala inkompetens blir det inte enkelt, Simon vet ingenting om tjejer och kärlek. (Beskrivning lånad från cdon.com)

Inte för att jag vet hur man är när man har aspergers, men är man medveten om att man har aspergers när man har aspergers? För Simon verkade medveten om det, och det kanske man är, då passar det ju bra i filmen men som sagt I don't know(om man är medveten om det då!). 

Annars tyckte jag filmen var bra. Rolig, sorglig och lite jobbig(i brist på ett bättre ord, men liksom hur hanterar man förändringar när man har svårt för dem?) ibland. Jag tycker också att det är ganska underbart med logik, som kanske egentligen inte är logiskt men när man hör resonemanget - så varför inte? 

Mycket bättre än Himlen är oskyldigt blå, främst för att handlingen var mer underhållande och rolig. Rekommenderas.