I hate this place. Have since I was a child.
My mother (may she rot in hell) called it the greatest city on earth. One new year's eve she took me out on the fire escape and told me that I was lucky to live here.
And that I owed her that.
It was one of the few times she ever smiled at me. Then she was called back to bed, by one of my uncles.
I stayed outside in my pajamas, holding onto the cold metal rail. The snow fell. My fingers turned blue, and my toes purple, then black, as the sun rose.
She wasn't smiling in the emergency room. She was spitting. Cursing. Asking me why do you always have to ruin everything?
What made you this way?
I looked her in the eye, and said, You did.
You did. And do.
Det här är ju lite stört. Men även det känns ganska obvious att Rorschach-serien ska vara störd. Dock är det ändå väldigt intressant. Från det jag visste innan så kändes det ju som att Rorschach var de karaktären som mest distanserat sig från det mänskliga och bara blivit Rorschach med den här masken. Dock tycker jag att man i dessa nummer förmänskligar honom en hel del. De visar honom ganska ofta utan masken på och vad han gör då. En liten sidoberättelse handlar om en kvinna som arbetar på kaféet där Rorschach ofta äter.
Många av karaktärerna har väl inte särskilt stor tro på människor eller världen över lag och det märks verkligen i Rorschach. Det finns inget hopp om mänskligheten överhuvudtaget största delen av tiden. Vilket är en väldigt deprimerande tanke men om man lever i den här världen så är det kanske inte så konstigt.
Covers:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar