Pojken i randig pyjamas börjar i Berlin 1942. Den nioårige Bruno kommer hem en dag och upptäcker att alla hans saker håller på att packas i lådor. Hans pappa har blivit befordrad och hela familjen måste flytta till ett annat hus långt, långt borta där det inte finns någon att leka med och inget att göra. Ett staket sträcker sig så långt ögat kan nå och på långt håll kan han se de märkliga människorna som staketet skiljer honom från. Bruno, som drömmer om att bli upptäckare, bestämmer sig för att ta reda på mer om sin omgivning. På sin vandring träffar han en pojke vars liv och situation är helt olika hans egna och deras växande vänskap får förödande följder. (beskrivning lånad från goodreads, finns även på bokus, cdon och adlibris)
Å ena sidan tycker jag att det här är en jättebra bok för den ger verkligen utrymme att reflektera kring WWII, förintelsen och människor, å andra sidan så är den inkorrekt (faktan i den alltså) och det är så fruktansvärt hur okunnig och ”ignorant” Bruno är.
Å ena sidan vet man att Bruno är ung och ingen berättar för honom vad som faktiskt händer, men å andra sidan så kan man inte förbise det faktum att han inte förstår vad som händer. Hur man man inte känna igen ett stängsel, och människor som svälter och dör? Hur kan man vara typ 10år och leva i Nazisttyskland och inte veta vem Adolf Hitler är, eller att man ”ska” avsky judar. Det går inte riktigt ihop för min del.
Men som sagt en bra bok som verkligen väcker tankar. Slutet är så fruktansvärt och man blir så arg för det hade inte behövt hända.
Bra läsning!
