Aniara - Harry Martinson (del 2/2)

Vi tror att det räcker med att överlämna åt politikerna att klara en del praktiska samlevnadsdetaljer. Men vi måste alla känna vår meddelaktighet i världssituationen. Vi måste uppleva vårt medlemskap i kosmos och vår medansvarighet när förstörelsen släpps lös. 

Aniara, Harry Martinsons stora rymdepos, är på en gång en förtvivlans varning i kärnvapnens och de ekologiska hotens tid och det kanske fulltonigaste uttrycket för Martinsons livslånga projekt att visa oss människans försök att se sig själv och sin roll i skapelsen.

Aniara publicerades första gången 1956 och fick ett storartat mottagande. Men kanske är det först idag som rymdeposet fullt ut framstår som ett av vår tids konstnärligt och intellektuellt mest utmanande verk. (beskrivning lånad från bokus.com, finns även på adlibris.com och cdon.com)

Läs första delen av min recension på Aniara här!

Jag har tydligen en tendens att kasta mig in i den djupa änden när det kommer till böcker. Min första "riktiga" graphic novel/comic book var Watchmen av Alan Moore. Bland mina första klassiker är Brott och Staff av Dostojevskij. Det är inte direkt lätta böcker. Och självklart som min första bok på vers väljer jag Aniara på vars baksida det står "ett av vår tids konstnärligt och intellektuellt mest utmanande verk" - inte det lättaste. 

Samtidigt tror jag att detta är något som lockar mig med böcker. Det är någon som utmanar mig att läsa boken och ta mig igenom den, genom att skriva på den och säga att den är intellektuellt utmanande. 

Jag förstår vad som händer, utspelas och liknande och jag tor att jag fattar men jag är inte säker på att jag fattar det jag borde fatta. För att citera Martinson: "Har någon hjärna ens behärskat alla orden i Xinombras språk. Ingen enda. Då fattar du. Och fattar inte." (Aniara, 2004, s. 165)

Så här är lite av det jag tänker och ser när jag läser Aniara(saker som tas upp i boken i random oordning): något slags högvärderande av planeten Jorden. Att det är en häftig plats - det har ändå uppstått liv här. Dock är det människors fel av det bara gått utför för jorden och mänskligheten. Ibland känns det som att det är vår egen historia igen, samtidigt som det ska vara vår framtid. Vad gör man när det inte finns någonting? Rymden = nothing liksom! Och en massa annat. Tid. Ensamhet. Sorg. Förödelse. Makt. Religion. Allsmäktighet. Vad har vi kvar när vi inte längre har Jorden? Vi ska inte ens börja prata om vad den här resa står för. Botgöring? Tolerans? Acceptans? Finns Gud och vad är det(/han/hon)? 

Jag vet att det är många av er där ute som läser en hel böcker på vers. Detta var som sagt min första men jag tyckte det var helt okej. Visserligen är detta ett erkänt storverk och det är väldigt bra gjort. Jag tycker det är duktigt att kunna bryta ner en historia till dessa verser och samtidigt kunna måla en historia för mig som läsare för jag ser verkligen framför mig hur det här utspelar sig. 

Jag var på en IMAX(typ Cosmonova) film när jag var i USA om Hubble teleskopet i 3D så jag har verkligen tydliga bilder på hur det skulle kunna vara att åka i detta rymdskeppet och bara stirra ut i universum. Det är ganska häftigt i ca 40 minuter men i en livstid? Man kanske kan förstå att de har en del problem? 

Böcker som får mig att ens tänka de tankarna jag tänkt när jag läst den här boken hamnar omedelbart över medelmåttighetsgränsen. Jag gillar den. Jag är inte säker på att jag faktiskt fattar den men jag gillar den. Läs den! 

Ps. Återigen: Jag tycker att det här är en bra låt. Den är inte exakt som versen i boken(Den blinda, Aniara, 2004, s. 92) men ändå bra. Helen Sjöholm som sjunger i den här låten gör även rösten( och antagligen sjunger) till Anastasia i Anastasia, en av mina favoriter. Gilla. 

Ett ljusår är en grav - Harry Martinson, Aniara, 2004, s.162

Brott och Straff - Fjodor Dostojevskij

Brott och Straff handlar om Raskonikov, fattig student i St. Petersburg, som bestämmer sig för att mörda en pantlånerska. Hans plan och genomförandet av denna utspelar sig bara i de första kapitlerna i boken. Största delen handlar om vad som händer efter.

Brott och Straff är en av världens mest kända och lästa böcker, men det är inte någon barnlek att läsa den, inte alls utan det är en väldigt seriös bok att läsa. Jag började läsa boken i juni förra året och läste ut den i onsdags, självklar har jag läst andra böcker emellanåt men det är en väldigt svår och jobbig bok att läsa, man orkar inte att läsa ut den på en helg. Utan man får ta ett par sidor åt gången. Både språkmässigt och innehållsmässigt är den svår att förstå.


Något som jag hade en del problem med var namnen i boken. Det är ett ganska stort antal personer med i berättelsen och bara det gör det svårt att hålla koll på vilka alla är och vilket förhållande/bekantskap de har till de andra karaktärerna. Dessutom har alla karaktärer ett antal smeknam som används, vilket gör det hela så mycket mer förvirrat. Huvudkaraktären till exempel heter Rodion Romanovitj Raskolnikov, oftast kallar de honom Raskolnikov men ibland säger de Rodion och ibland Rodion Romanovitj, vilket kan bli aningen förvirrat. Plus det att en annan karaktär som är med ganska mycket heter Razumichin(Dmitrij Prokofjevitj), vilket är relativt likt Raskolnikov, gör att jag ibland blandt ihop karaktärerna. Inte så bra. Och då har vi inte ens gått in på birollskaraktärerna som dyker upp, det är omöjligt att hålla koll på alla. Man borde nästan ha ett schema eller en tabell över namnen när man läser.


Det finns antagligen vädigt många olika åsikter om vad Brott och Straff innebär och symbolik/budskap och annat i boken. Jag själv är absolut inte förstående om vad den faktiskt handlar om. Men det tas upp många olika ämnen. Psykologi är väldigt närvarande genom hela boken, ibland pratar de om psykologi i boken och jag bara: WHAT? Men det är jätte fascinerande. Det finn ettt religiöst tema i boken. Filosofi, moral, meningen med livet, förnuft vs. känslor och mycket mer. Jag tror att beroende på vem man är, vad man kan och vet lägger man märke till olika saker. Man behöver kunskap för att kunna läsa boken, men man får kanske också kunskap av att läsa boken.

Brott och Straff är en väldigt underlig bok. Den är intressant, fascinerande, spännande och gripande(man bara fastnar i den). Något väldigt intressant är att enligt mig utspelar sig boken runt ett middagsbord där folk pratar med varandra. Tyvärr vet jag inte om jag gillar den eller inte, dock har jag en stor fascination för/mot den.

Vill ni ha en utmaning? - Läs Brott och Straff!

LYCKA!

Äntligen har jag läst klart Fjodor Dostovejskijs Brott och Straff. Herrejösses, vilken läsning! Det är helt klart den mest seriösa boken jag någonsin läst, ibland var det ett rent helvete att läsa den. Förhoppningsvis får jag ut en recension på boken antingen under dagen eller imorgon.

Nu kan jag äntligen gå vidare och läsa andra böcker... först på tur är Clockwork Prince av Cassandra Clare. Grymt taggad för den är jag!

Läs projekt!

Då har man påbörjat fortsättningen av mitt läs projekt... andra delen av Fjordor Dostojevskijs Brott och Straff. Tidigare i sommar började jag läsa den första delen, det tog mig ett par månader innan jag orkade ta mig igenom den, men det gjorde jag i alla fall. Och nu ska jag läsa klart boken, whoo!

Jag har inte läst så enormt många klassiker, inte hela varianten av dem i alla fall. Jag har har av någon underlig anledning blivit fascinerad av Ryssland. Och varför då inte läsa en rysk klassiker - dock på svenska!

Ibland är den bara ett rent helvete att läsa, och man klarar kanske inte av att läsa mer än ett par sidor åt gången. Men jag har ändå inte slutat; (stolt). Delvis för att jag är bestämd att jag ska läsa ut den, men det är en otroligt konstig bok och berättelse som har fångat mig.

Mitt mål är att ha läst klar den innan året är slut... vi får se hur det går med det! *fan, jag tror jag måste lägga fanfiction på hyllan ett tag. suck!*