tisdag 7 maj 2013

Aniara - Harry Martinson (del 2/2)

Vi tror att det räcker med att överlämna åt politikerna att klara en del praktiska samlevnadsdetaljer. Men vi måste alla känna vår meddelaktighet i världssituationen. Vi måste uppleva vårt medlemskap i kosmos och vår medansvarighet när förstörelsen släpps lös. 

Aniara, Harry Martinsons stora rymdepos, är på en gång en förtvivlans varning i kärnvapnens och de ekologiska hotens tid och det kanske fulltonigaste uttrycket för Martinsons livslånga projekt att visa oss människans försök att se sig själv och sin roll i skapelsen.

Aniara publicerades första gången 1956 och fick ett storartat mottagande. Men kanske är det först idag som rymdeposet fullt ut framstår som ett av vår tids konstnärligt och intellektuellt mest utmanande verk. (beskrivning lånad från bokus.com, finns även på adlibris.com och cdon.com)


Läs första delen av min recension på Aniara här!

Jag har tydligen en tendens att kasta mig in i den djupa änden när det kommer till böcker. Min första "riktiga" graphic novel/comic book var Watchmen av Alan Moore. Bland mina första klassiker är Brott och Staff av Dostojevskij. Det är inte direkt lätta böcker. Och självklart som min första bok på vers väljer jag Aniara på vars baksida det står "ett av vår tids konstnärligt och intellektuellt mest utmanande verk" - inte det lättaste. 

Samtidigt tror jag att detta är något som lockar mig med böcker. Det är någon som utmanar mig att läsa boken och ta mig igenom den, genom att skriva på den och säga att den är intellektuellt utmanande. 

Jag förstår vad som händer, utspelas och liknande och jag tor att jag fattar men jag är inte säker på att jag fattar det jag borde fatta. För att citera Martinson: "Har någon hjärna ens behärskat alla orden i Xinombras språk. Ingen enda. Då fattar du. Och fattar inte." (Aniara, 2004, s. 165)

Så här är lite av det jag tänker och ser när jag läser Aniara(saker som tas upp i boken i random oordning): något slags högvärderande av planeten Jorden. Att det är en häftig plats - det har ändå uppstått liv här. Dock är det människors fel av det bara gått utför för jorden och mänskligheten. Ibland känns det som att det är vår egen historia igen, samtidigt som det ska vara vår framtid. Vad gör man när det inte finns någonting? Rymden = nothing liksom! Och en massa annat. Tid. Ensamhet. Sorg. Förödelse. Makt. Religion. Allsmäktighet. Vad har vi kvar när vi inte längre har Jorden? Vi ska inte ens börja prata om vad den här resa står för. Botgöring? Tolerans? Acceptans? Finns Gud och vad är det(/han/hon)? 

Jag vet att det är många av er där ute som läser en hel böcker på vers. Detta var som sagt min första men jag tyckte det var helt okej. Visserligen är detta ett erkänt storverk och det är väldigt bra gjort. Jag tycker det är duktigt att kunna bryta ner en historia till dessa verser och samtidigt kunna måla en historia för mig som läsare för jag ser verkligen framför mig hur det här utspelar sig. 

Jag var på en IMAX(typ Cosmonova) film när jag var i USA om Hubble teleskopet i 3D så jag har verkligen tydliga bilder på hur det skulle kunna vara att åka i detta rymdskeppet och bara stirra ut i universum. Det är ganska häftigt i ca 40 minuter men i en livstid? Man kanske kan förstå att de har en del problem? 

Böcker som får mig att ens tänka de tankarna jag tänkt när jag läst den här boken hamnar omedelbart över medelmåttighetsgränsen. Jag gillar den. Jag är inte säker på att jag faktiskt fattar den men jag gillar den. Läs den! 

Ps. Återigen: Jag tycker att det här är en bra låt. Den är inte exakt som versen i boken(Den blinda, Aniara, 2004, s. 92) men ändå bra. Helen Sjöholm som sjunger i den här låten gör även rösten( och antagligen sjunger) till Anastasia i Anastasia, en av mina favoriter. Gilla. 



Ett ljusår är en grav - Harry Martinson, Aniara, 2004, s.162

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar