The Fault In Our Stars

Hazel and Gus are two teenagers who share an acerbic wit, a disdain for the conventional, and a love that sweeps them on a journey. Their relationship is all the more miraculous given that Hazel's other constant companion is an oxygen tank, Gus jokes about his prosthetic leg, and they met and fell in love at a cancer support group. (beskrivning lånad från imdb)

Det här var riktigt bra. Helt klart en av de bättre filmatiseringar som jag har sett. Man är ju alltid lite orolig när en av ens favoritböcker görs om till film för man vill att det ska bli bra. Och det blev det. 


Det som gör TFIOS så exceptionellt bra tycker jag är de tankar/idéer/dialoger/språkbruk som den innehåller. Gus rädsla för att vara oblivious. Att Hazel är en granat och så vidare. Det är otroligt kreativt, roligt, sorgligt och aningen hemskt. Lite spoiler för er som ej läst boken/sett filmen: (men om man tänker på citatet " And I lit up like a christmas tree". En julgran för mig har bara massor av bra konnotioner/kopplingar. Julgran=bra/fint. Men Gus använder en så positiv mening på ett totalt förödande/olyckligt sätt.) Jag kommer inte många andra böcker som använder språket såhär. 

Sedan är det ju en väldigt bra story. Fantastiskt bra skådespelare. Gus i Amsterdam till exempel, tycker Ansel gör det otroligt bra. 

Det finns så otroligt mycket som man kan lyfta fram om filmen. Här kommer några saker i kortform: 
Tekniken löste de på ett väldigt bra sätt. 
BOKEN och även Willem Dafoe är också jättebra. 
Min favoritscen är nog nästan (SPOILER): När Isaac precis har haft sin operation och har sitt lilla sammanbrott hemma hos Gus och samtidigt som han i bakgrunden slår sönder alla Gus troféer så har Gus och Hazel värsta geek-samtal om An Imperial Affliction (om jag inte minns helt fel). Underbart bra scen.
Förlåt för att det bara blir en massa spoilers hela tiden men jag vill få ur mig det här. Så jag fortsätter lite till: Post-Amsterdam tiden tycker jag är den absolut jobbigaste delen av boken/filmen. När man ser/upplever hela nedbrytningen av Gus. Det är fruktansvärt. Filmen har verkligen "förfinat" del delen. Det blev inte alls samma upplevelse av av den här sjukdomen. Vilket jag är glad för, för jag vet inte om jag pallat med att faktiskt se det på bio. Men samtidigt går det helt emot vad boken handlar om. Är man lite uppmärksam borde man märka att det finns olika nivåer i de här boken och även ett meta-tänkande. Det första som Hazel säger i filmen är typ att  sanningen/det verkliga är inte den förfina versionen utan den råa brutala storyn som Hazel försöker berätta. Men de visar inte de otroligt dåliga dagarna. Det är lite hycklande över det. (Slut på spoiler!)

Så för att sammanfatta det här så är TFIOS en riktigt bra film och en riktigt bra filmatisering.