Sofia gråter inte på sin mans begravning. Hon vet hur hon ska besegra döden. Hennes kryobädd är världshistoriens andra fungerande prototyp – och tills mänskligheten knäckt tidsresandets gåta tänker hon sova i den. Sedan ska hon bota hans cancer innan det är för sent.
Men under tiden hinner världen förändras till oigenkännlighet …
Tills tiden skiljer oss åt är en bombastisk och gripande berättelse om sorg, kärlek och om var en människa börjar och slutar.” (beskrivning lånad från goodreads, finns även på bokus, adlibris och cdon)
Tack till Mix Förlag för exemplaret!
Först och främst är jag totalt förundrad över det här. Tankegångarna är ju helt fantastiska om hur världen kan komma att se ut i framtiden, om vad som är möjligt och inte möjligt. Teknologi, rymdresor, tidsresor = bäst.
Det finns mängder av olika saker i boken som man kan reagera på och förundra sig över. Men en intressant del är kontrasten mellan vad som är verkligt och vad som inte är verkligt(i det virtuella tekniska). Bara för att någonting inte sker i "verkligheten" betyder det att det är mindre betydelsefullt/värdefullt?!
Jag pluggar lite geografi just nu och så därför tänker jag mycket geografiska tankar. Och det jag undrar är: Hur kommer det sig att den här grottan/anläggningen i skanderna, om jag inte kommer ihåg helt fel, existerar så pass länge? Jordskorpan förändras ju hela tiden och det känns omöjligt att den här grottan inte blir "compromised" någon gång på grund av endogena(kontinental plattorna rör på sig=vulkanutbrott m.m.) och exogena(regn, vind, sol m.m.) krafter.
För att ha lite självinsikt så är det ganska roligt att det är den geografiska utvecklingen på jorden som jag reagerar på som omöjlig. Inte det faktum att Sofia fryser ned sig själv med kryo-teknik och har en robot-vän.
Asbra. Läs!
